Syrienkrisen och det svenska välfärdssystemet

Till följd av krisen i Syrien väller nu flyktingar ut ur landet. Till Sverige kommer de nu med en takt av över 1500 människor om dagen. Det betyder att flyktingarna just nu är den utan konkurrens starkaste demografiska faktorn i landet. De andra faktorerna är invandrare från andra länder, utvandrare, födda och döda. Flyktingarna från Syrien är alltså en demografisk förändring starkare än alla de andra tillsammans.

För att ställa detta i proportion så växer befolkningen pga detta med 1,5 miljoner per 1000 dagar, eller ungefär en halv miljon om året. Vi är knappt 10 miljoner. Alltså 5% befolkningstillväxt perår.

Ställd inför denna statistik börjar jag fundera på vad detta gör med vårt svenska välfärdssystem. Vissa viktiga frågor reser sig närmast automatiskt. Tyvärr är debattklimatet i landet sådant att man inte kan ta upp denna fråga utan att anklagas för att vara rasist. Mitt perspektiv är dock inte att vi alla ska gå och rösta på Sverigedemokraterna – det är bara att läsa min blogg för att se vad jag tycker om dem – utan att man måste, som Arga Snickaren säger, ha en plan. Och först när man ser problemet kan man ta fram dess lösning, planen.

Så vad är problemet? Först behöver vi titta på själva välfärdsmodellen. I stort sett går den ut på ett antagande som formades när Sveriges industri gick på högvarv. Efter Andra Världskriget var alla världens länders industrier antingen sönderbombade eller konverterade till krigsproduktion. Sverige var nog det enda landet som hade en fullt fungerande, modern, civil industri, med både stål och virke som nationellt producerat råmaterial dessutom. Vi fick ett par decennier av ohämmad tillväxt. Och alla som kunde jobba fick jobba. Om de var män.

De som inte kunde få jobb av olika skäl, exempelvis sjukdom, kunde då med enkelhet försörjas av den arbetande majoriteten. Dessutom hade arbetarna vett att dö strax efter pensionen, så kostnaderna för att hålla pensionärerna vid liv var också låga.

Nu är situationen en annan. Pensionärerna lever femton år längre (ellernått), vilket är trevligt, men det kostar massor med mer pengar i pension. Och som jag skrev i min förra blogg så finns det inte längre jobb till alla. Mekanisering, automatisering, datorisering och outsourcing har slaktat mängder med jobb, och många fler än vad som tillkommit. Vi har alltså fler som ska försörjas av färre i detta välfärdssystem, än hur det var från början.

Detta anstränger välfärdssystemet, men inte till bristningsgränsen. Vi har mindre marginaler, och kan inte ge åldringarna på hemmet lika mycket lingonsylt på oxjärparna som innan, men det håller ihop. I någon mån. Sverige rankas trea som land att vara gammal i (efter Schweiz och Norge), du kan googla det.

Nu när vi har ett redan ansträngt men inte brutet välfärdssystem så ställer mördarhundarna ISIS och den maktkåte Assad till en flyktingkatastrof som i kvalité är att jämföra med Andra Världskriget, endast begränsad till ett mindre geografiskt område. Runt hälften av Syriens drygt 20 miljoner huvuden stora befolkning är på flykt. Och dessa människor är inga mobiltelefonförsedda guldgrävare, de är flyktingar som försöker rädda sina liv, och råkar ha ägt mobiler när kriget bröt ut.

1500 om dagen. I Sverige har vi en idé. Den är att om vi kommer på att du behöver skydd ska du få livstids uppehållstillstånd, och fullt tillträde till vårt välfärdssystem. Majoriteten av dessa 1500 om dagen kommer att ges uppehållstillstånd. Låt oss säga 1000 jämnt för att få en rund fin siffra.

De flesta kommuner i Sverige skulle inte klara av att ta emot 1000 flyktingar om de fick dem på en dag. Det finns 290 kommuner i landet. Det kommer alltså att räcka med under ett år för att knäcka de flesta kommuner i Sverige om vi sprider ut dem jämnt. En del tåler mer, andra mindre.

En sak behöver vi ha klart för oss: Detta är ingen tillfällig kortvarig historia. Syrienkrisen utlöstes från början av torka. Efter fyra år i rad utan regn började oroligheterna, vilka accelererade från demonstrationer till inbördeskrig till fullskaligt krig med flyg från länder i hela världen som bombar där. Nu har Ryssland lagt sig i, med intentionen att skydda Assads regim. Jag vet inte vad som händer men det lär troligtvis inte förkorta landets lidande. Vidare står hela mellanöstern inför två stora problem: det ena är det redan nämnda problemet med torkan, vilket ytterst är ett klimatprblem. Det andra är att deras ekonomier är beroende av oljeexport. Och de fälten håller också på att torka ut. Detta kommer att generera en outtömlig ström av kriser och flyktingströmmar framöver. Det kommer självklart att gå upp och ner, men det kommer aldrig att försvinna. Detta problem kommer inte att försvinna på ett snabb och enkelt sätt.

Vad händer då om vi i Sverige bestämmer oss för att alla som kommer hit ska få komma in i vårt välfärdssystem? Svaret är enkelt: då det finns begränsat med resurser i systemet, men närmast obegränsat med folk att stoppa in i det kommer detta att leda till överbelastning. Vi kan helt enkelt inte ta emot hur många som helst, och det finns hur många som helst.

En illustration av att vi faktiskt kan få för många är det enkla faktum att vi faktiskt på fullt allvar diskuterar TÄLTLÄGER I SVERIGE MITT I VINTERN!

Så vad kommer att hända? Det finns ett par möjliga scenarier. Alla är otrevliga.

1: Vi fortsätter som förut. En dag inser vi att pengarna tar slut och systemet kraschar. Detta är vad som kommer att hända. Om man diskuterar problemet stämplas man ju som rasist, så det vågar ingen göra.

2: Vi stoppar flyktingarna vid gränsen och låter dem klara sig bäst de vill. Extremt inhumant, och till stor del inte genomförbart.

3: Vi släpper in dem i landet, men inte i välfärdssystemet. Då får vi ett samhälle med två klassers människor med olika rätt till trygghet, hälsa, etc. Ghetto.

Inga av dessa alternativ är trevliga på något sätt. Det kommer som sagt att bli alternativ 1 eftersom taburegler förbjuder oss att tala om detta. Men går det att lösa? Kan vi skaffa – som Arga Snickaren säger – en plan?

Självklart har jag vissa löst formulerade idéer om detta. Men det viktiga är att vi inte blundar för verkligheten av rädsla för att utmålas som rasister – tvärt om är det för att vi bryr oss om dessa människor vi diskuterar problemet – utan sätter oss ner och funderar. Hur många klarar vi av att ta emot utan att det brakar ihop? Vad gör vi när kvoten är full, och hur gör vi på vägen dit? Kan vi göra på något annat sätt? Vi kan inte förlita oss på att Ungerns taggtrådsstängsel håller ner invandringen åt oss så att vi kan sitta här uppe i Sverige och utmåla andra länder som mindre goda än oss själva samtidigt som världen brinner.

Kommentera

Din emailadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är märkta *