Vänstern uppmärksammar hedersförtrycket

Idag tänker jag avstå från att kommentera att ett visst land i väst valde den sämre av två dåliga kandidater till president, och istället fokusera på en liten nyhet som hamnat helt i mediaskuggan av denna jättestora nyhet.

I måndagens Metro, alltså från den 7:e november, rapporteras det om att hedersförtrycket ökar. Linneakliniken som arbetar med att hjälpa personer som utsätts för detta får allt mer att göra. Flera exempel tas upp i artikeln. Tjejer måste gå hem direkt från skolan och får inte ha killkompisar, skaffar de sig pojkvän ordnar familjen med ett äktenskap med någon lämplig person och så vidare. Unga män med macho-attityder går omkring och agerar moralpolis på gatorna. Offren är till största delen kvinnor. Allt enligt artikeln.

Denna artikeln är alltså publicerd i vänsterblaskan Metro. Det är inte frågan om Fria Tider eller någon annan vänsternätidning med varierande sanningshalt och faktakoll. Vänsterblaskor vågar nu säga att det är på detta sättet.

I en kompleterande artikel på samma sida får demokratiminister Alice Bah Kuhnke kommentera. Hennes utlåtande är så bra att det förtjänar att citeras ord för ord.

Först säger hon självrannsakande:

Självklart borde politiker på både lokal och nationell nivå tagit tag i den här frågan för länge sedan.

Därpå frågar Metro: Varför har politiker inte tagit tag i frågan.

Bahs svar: Allt för många som inte drabbas personligen vare sig vågar eller orkar ta tag i de här frågorna. Det har varit en valhänthet som varit ute i samhället i stort, men där jag menar att politiker har ett alldeles särskilt ansvar.

Jag tycker detta är alldeles lysande. Det fanns nämligen människor som talade om dessa frågor för 15 år sedan. Alla hade hört att problemet fanns. Men vad gjorde politikerna (och media) då?

De stämplade dem som rasister och islamofober.

Nu kommer de och säger att politiker SJÄLVKLART borde ha tagit tag i frågan för länge sedan.

Orsaken till att de inte gjorde det? Man var valhänt för att man inte drabbades personligen.

Nej, demokratiminister Alice Bah Kunkhe. Man var inte valhänt. Man ville inte för att om man tog tag i frågan blev man anklagad för att vara rasist. Och man blev ignorerad.

Reaktionen påminner om den man får från en kvinna som lämnat sin man efter flera års misshandel, och man påpekar att man såg tecknen redan i början. Ärren i ansiktet, avtjänade fängelsestraff för tidigare fall av kvinnomisshandel och ordet “hate” intatuerat i pannan. Och kvinnan först nu repeterar allt man själv sagt för tre år sedan.

En del av oss som varnade för detta problemet var inte rasister. Vi bara hade ögonen öppna och såg vad som hände. Men trots att vänstern nu själva börjar uppmärksamma problemet så vågar man själv fortfarande knappt prata om det. Av rädsla att bli kallad rasist.

Kommentera

Din emailadress kommer inte att publiceras. Obligatoriska fält är märkta *