Varför mina konjunkturprognoser är bättre än konjunkturinstitutets

Tidigare under veckan (måndag) hade Rapport på SVT ett inslag som jag tänkte blogga om men jag har fått tid först nu. I inslaget berättade man att det statliga Konjunkturinstitutet (KI) haft fel i sina prognoser alla de senaste åren. Varje år har man sagt att om några år är vi uppe i 3% ekonomisk tillväxt igen. Men det har aldrig hänt. Tillväxten kom inte.

Personligen är jag inte förvånad. Faktum är att jag säger ”vad var det jag sa?”. Under samma period har jag nämligen sagt att dessa prognoser är fel. Jag vet något KI inte vet, och därför stämmer mina prognoser bättre än deras. De som känt mig personligen vet att jag sagt att den ekonomiska tillväxten ALDRIG kommer att komma tillbaka, annat än kortvariga tillfälliga undantag, vilka snart bryts och vi går tillbaka till låg, ingen eller negativ tillväxt igen.

Men jag är en arbetslös svetsare, vad är det jag vet som inte yrkesekonomerna på KI vet? I stort sett alla yrkesekonomer i världen gjorde fel, men jag gjorde rätt? Vad är det jag vet?

Svaret är att det finns ett systemfel i världsekonomernas tankevärld. De tänker nämligen om ekonomi enbart utifrån pengarna. Vad de glömmer är råvrusidan. Utgångsläget är helt enkelt att industrin kommer att förse oss med alla råvror vi behöver, så det behöver man aldrig oroa sig för.

Problemet är att detta inte är sant. Vi lever på jorden. Den består av atomer. Det finns ett visst antal av varje slag. Dessa atomer sitter samman i molekyler som bygger upp de råvaror vi behöver. Man kan dela in råvarorna i två kategorier, de som förnyas (exempelvis virke som växer nytt i skogen hela tiden) och de som inte förnyas (exempelvis järnmalm som bryts ur gruvor som töms efter hand).

Man kan även dela in resurserna i två andra kategorier, de som kan återanvändas (exempelvis järn som kan smältas ner och bli en ny produkt) och de som inte återanvänds (exempelvis helium i partyballonger, det finns inget system för att återanvända den gasen).

Slutligen finns det sådant som kan ersättas (potatis kan ersättas av ris) och sådant som inte kan ersättas (exempelvis vatten i de flesta fall, vi dör utan det.)

Det finns en produkt som inte förnyas, inte kan återanvändas och inte kan ersättas. Den produkten är olja. Råolja.

Råolja bildas i naturen i en långsam hastighet. Vi bränner upp den 3 000 000 (ja, tre miljoner) gånger fortare än den återbildas. När olja förbrukats blir den koldioxid och försvinner. Vi kan inte återanvända den. Och det viktigaste av allt; olja är oersättligt.

Olja är omöjligt att ersätta som transportbränsle. För flyget finns endast oljebaserade bränslen. För allt på marken och vattnet finns alternativ men de kan aldrig flytta så många människor, potatisar, IKEA-möbler, och annat som vi behöver. Endast oljan är effektiv nog för de enorma transportbehov vi har.

Olja används dessutom för tusentals tekniska applikationer. Vi smörjer allt som behöver smörjas med olja (även eldrivna motorer behöver olja), vi gör plast (som finns i allt och som vi inte kan leva utan) och bokstavligen miljontals olika kemikalier av olja.

Oljan är helt enkelt oersättlig. Vi behöver den för vår ekonomi. Vi behöver den för att leva. Utan oljan stannar allt.

Men problemet är det där med att oljan förnyas så långsamt. Det betyder att om vi varje år ökar vår konsumtion av oljan måste vi vid något tillfälle komma till punkten där det inte går att öka konsumtionen mer, helt enkelt för att jorden inte kan ge oss oljan fortare. Och problemet är att vi nådde den punkten år 2005.

Följande graf har jag helt fräckt snott från Ron Pattersons utmärkta blog Peakoilbarrel.com Gå gärna dit och titta. Själva artikeln hittar ni här.

https://peakoilbarrel.com/world-oil-production/

Och här kommer själva diagrammet:

oil-production-2014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om vi studerar bilden ser vi att produktionen (och därmed konsumtionen) av olja steg till år 2005. Sedan började den pendla runt 73 miljoner ”fat” om dagen (ett fat är 159 liter). Detta till år 2010. Minns ni den ekonomiska kraschen år 2008? Det är ingen slump att den inträffade något år efter att oljeproduktionen stannade av. Olja är en bristvara och om inte produktionen ökar KAN INTE ekonomin öka. Det finns inget tillfälle i världshistorien efter oljans intrång då ekonomisk tillväxt ägt rum utan ökad konsumtion av olja. Så med fem år utan ökad produktion följer fem år utan ekonomisk tillväxt.

Nu påpekar någon att sedan 2010 har faktiskt produktionen av olja ökat. Det stämmer. Men av skäl jag inte kommer att gå in på närmare här nu så tror jag inte det ökar något mer längre. Det är nämligen ett tillskott av olja från skifferformationer, och den oljan är mycket dyr att producera och går bara att göra på vissa ställen i USA. Troligtvis kommer den produktionen att minska från och med ungefär nu.

Kort sagt: Vi har uppnått max av vad olja vi kan borra och pumpa upp ur marken på den här planeten, och det blir inte mer ekonomisk tillväxt än så. Det är slut med tillväxten nu. Bättre än så här blir det inte.

Och det är orsaken till att mina ekonomiska prognoser sedan 2009 konsekvent varit bättre än KIs.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *