Alla som diskuterat politik med mig vet att jag – milt sagt – gillar att kritisera vänstern. Och det kommer jag att göra i kommande bloggar. Men färre vet att jag faktiskt inte anser att vänstern existerar. Eller högern för den delen. Den politiska skala vi använder är alldeles för trubbig. Tänk om vi definierade alla religioner, idrotter eller yrken efter en endimensionell skala. Ingen skulle acceptera det, allt sådant har alldeles för många dimensioner för att kunna förenklas på det sättet. Så är också fallet med politiken. Höger/vänster-skalan är alldeles för förenklande för att överhuvudtaget vara användbar. Dagens blog handlar därför om politiska dimensioner. En karta över det politiska landskapet.

Staten, kapitalet och individen.

Den första dimensionen är den två-dimensionella makt-dimensionen. Vem ska bestämma? I Sverige och det mesta av den civiliserade världen finns tre hörn, staten, kapitalet och individen. Dessa representeras av sina egna politiska ismer.

Staten – socialismen.

Man anser att staten ska bestämma. Utan centralstyrning fungerar inte samhället. Allt regleras i lag, höga skatter tas ut och pengarna används i välfärdsprogram med mera, företag ägs och drivs av staten.

Kapitalet – kapitalismen.

Här anser man att det är företagsekonomin som är grunden i samhället. Där skapas jobben, allt produceras, och källan till allas löner och all skatt finns här. Därför ska man också stifta lagar som gynnar företagen. Folk ska också behandlas på detta sättet, som anställda vars funktion i samhället är att jobba och sedan konsumera för pengarna de tjänar så att hjulen fortsätter rulla. Dessa människor tycker också att konsumtion är ett enbart positivt begrepp.

Individen – liberalismen eller anarkismen

Här anser man att individen är vad samhället är till för, så samhället ska inordnas på ett sådant sätt att det blir till största möjliga nytta för individen. Om detta drivs så långt att man avskaffar både stat och företag så att alla ska få göra som man vill kallas det anarkism.

Personligen anser jag att alla tre ideologierna har en poäng. Staten måste få sköta de centrala angelägenheterna, företagen måste rulla på så att saker produceras och vi har pengar i de officiella finanserna, och individen måste vara i centrum för själva samhället. Alla dessa delar måste fungera. Men många snöar in sig i ett hörn och då blir det extremistiskt. Om socialismen drivs tillräckligt långt hamnar vi i kommunismen. Den ideologin har dödat en kvarts miljard människor under 1900talet. Så det finns skäl att undvika att hamna i hörnen på denna triangeln, tycker jag.

Vi kan också konstatera att det alltid verkar finnas tre hörn, även om hörnen är utbytbara. I Iran har prästerskapet ett hörn, så var det även i Europa en gång i tiden. I de miljöerna verkar det vara individen som får stryka på foten. Man kan även låta militären ha ett hörn i makttriangeln. Se Egypten, Burma eller Romarriket som exempel.

Det är i den här triangeln vi hittar höger/vänster-skalan. Den sidan i triangeln som går mellan kapitalismen och socialismen är vår höger/vänster. Man säger också mycket riktigt ibland ”högerliberal” eller ”vänsterliberal” om vissa politiker och debattörer. Därför att en hel del förstår att liberalismen är en egen dimension. Makt-triangeln är två-dimensionell. Höger-vänster är bara ena axeln i det planet.

Internationalism/Nationalism.

Denna skalan är ganska självförklarande. Internationalister vill att alla länder och folk ska vara med, nationalister tycker att det räcker med deras land eller folk. Är man tillräckligt nationalistisk blir man till slut en rasist. Exempel på nationalistiska länder är USA och Ryssland. Sverige är ganska interntionalistiskt. SD är enligt egen utsago ett nationalistiskt parti.

Rörelser som är internationalistiska inkluderar: de flesta socialister (men inte alla), kristendommen, nykterhetsrörelsen, scoutrörelsen, idrottsrörelsen. Ja, ni fattar. De flesta.

Nationalistiska rörelser är de flesta rasistiska, inklusive den version av socialism som heter nationalsocialism. Även islam är nationalistisk.

En sak som förvånar vissa och som många vägrar att acceptera är att nazismen alltså är en extremvänster-rörelse. Jupp. De är socialister. Men de är nationalister. National-socialism. Ledtråden finns i namnet. Om man bortser från den nationalistiska delen så är de alltså av samma skrot och korn som bolschevismen. Värsta sortens kommunism, alltså. Att kalla denna rörelse för ”extremhöger” är ett historiskt felaktigt bokföringsbrott. Samtidigt måste man förstå att en internationalistisk rörelse inte vill kännas vid en nationalistisk. Men som sagt; bortsett från den detaljen är nazismen vänster i allt de gör och tar sig för.

Industrialism/miljöism

Det engelska ordet är ”enviornmentalism”, men jag hittar inget bra svenskt ord för detta.

Även denna dimensionen är självförklarande med få nödvändiga kommentarer. Vi kan dock tillägga att de traditionella socialsitiska och kapitalistiska ideologierna alla är industrialistiska. Vänstern är alltså av tradition industrialistiska. Vi ser också miljöförstöringen i Kina och Ryssland som ett kvitto på detta. Det går att ta fram en miljöistisk socialism – MP försöker sig på det – men man ska inte inbilla sig att vänstern har en miljömässig historia att bygga på. Vänstern är arbetarrörelsen, och de har alltid varit för fler fabriker och fler arbetstillfällen. De två hänger samman.

Eftersom även ”högern” är industrialistisk slutade jag en dag att kalla mig kapitalist, då mina värderingar är alldeles för mycket åt miljöhållet.

Konservatism/anti-normalism.

Jag vill inte återanvända synonymen ”liberalism” för att markera motsatsen till konservatism, det hade blivit förvirrande. Anti-normatism får duga. Men i texten nedan gör jag det ändå för ett bättre flöde i brödtexten.

Just nu är det bara att konstatera att anti-normalismen går i sitt segertåg och verkar ostoppbar. Men historiskt sett har detta alltid pendlat fram och tillbaka. Medeltiden var liberalt (ja, faktiskt), slog över i konservativt på 1500-talet, sedan följde två liberala århundraden igen, 1800talet och början av 1900talet blev konservativa, och nu slår det över i en liberalism som är mer långtgående än något vi sett på mycket länge. Varför slår det så? Varför kan vi inte bara lägga oss på en lagom nivå och hålla oss där? Min teori är att det finns för- och nackdelar med båda sidorna, så efter ett tag tröttnar man och det slår tillbaka. På medeltiden blev de sexuella sjukdomarna epedemiska och det slutade i en moralisk uppskärpning, som exempel. Därför förutspår jag att det nuvarande experimentet kommer att sluta i någon sorts katastrof (vilken har jag ingen aning om) och sedan börjar pendeln att slå åt andra hållet. Och jag är inte säker på att det blir bra det heller. Den som lever får se.

Slutsats

Jag har här nämnt fyra politiska dimensioner, varav den ena är två-gradig. Redan här blir det alltför komplicerat för en enkel endimensionell skala som höger/vänster. Men vi kan göra det ännu svårare. Teknologi exempelvis? Vad säger vi om det? Man kan tycka att vi ska bekämpa den globala uppvärmningen, men ha olika åsikter om kärnkraft. Det ÄR komplicerat. Höger-vänster är för enkelt. Så enkelt att skalan endast kan användas för grova generaliseringar.

Vi har sett att socialistiska partier kan vara nationalistiska, och då flyttas över från den mest extrema vänstern till den mest extrema högern, bara därför att man ändrar på en variabel. Är det egentligen rätt? Tycker inte jag. Ett högerparti som KD visar sig vara kapitalist/liberalt, men konservativt, utifrån mina skalor ovan. Hur kan man vara liberal-konservativ? Jo, därför att man är liberal och konservativ på olika saker. Och partiet som speglar sina miljövärderingar i själva partinamnet blir allt rödare för varje val, samtidigt som just kommunistländer begått så hjärtskärande miljöbrott.

Det är helt enkelt så att det är dags att skrota den förlegade höger/vänster-skalan. Men att införa en multi-dimensionell analys kanske kräver för mycket av alla de som av olika skäl vill ha en förenklad världsbild?