För en tid sedan hittade jag Steven Callahans bok ”Överleva” (svenska titeln) på en biblioteksutförsäljning, och köpte den direkt för en femma. I den boken beskrivs den sanna historien om hur författaren under en ensamsegling med Napoleon Solo sänks av en val, och sedan driver omkring i en gummiflotte i 76 dygn, i februari/mars 1982.

Boken refererar en del till en annan bok, om familjen Robertson, vars båt Lucette sänks utanför Galapagosöarna (en val igen) i juni 1972 och driver omkring i 38 dygn. Så jag köper även boken ”Survive the savage sea” av pappa Dougal Robertson.

Nu har jag läst bägge böckerna, och detta är vad jag tar med mig, och vad alla som fantiserar om att driva omkring på havet som skeppsbrutna (det är många) bör veta.

1: Förlis nära ekvatorn. Alla sanna historier om långvariga skeppsbrott har utspelat sig där, och beror på att man helt enkelt blir våt, och endast nära ekvatorn fryser man inte ihjäl. Med andra ord; om du befinner dig närmare polerna är det bättre att stanna och hoppas bli hittad, för du kommer inte att kunna ta dig levande till land ändå.

2: Valar är bitchiga. Sänker båtar och så. Jag vet inte varför, men de kanske misstar båtens skrov för en parningsvillig hona.

3: Gummiflottar sjunker. Steven kämpade oavbrutet med att laga hål och blåsa upp flotten. Familjen Robertson hade en glasfiberbåt på släp, och den räddade dem; efter halva tiden sjönk gummiflotteen och de fick kliva ombord. Jag är övertygad om att många av havets försvunna räddat sig i flotten, men att den senare sjönk då ett hål de inte kunde laga uppstod.

Därför är det viktigt att seglaren har en genomarbetad lösning på livbåtsproblemet. Är det en gummiflotte skall den vara en extra dyr, specialgjod för att tåla lång tid i havet, med detta problem i åtanke. Du bör också ha en stor låda med kompetenta reparationsverktyg och material. Den bör inehålla limm som fungerar på ej rengjorda ytor (du vill inte använda vatten till annat än att dricka), grova linor, gummiproppar, gummilappar etc, förutom nålar,saxar med mera. Ett annat alternativ är en livbåt. Tänk dock på att en sådan måste kunna genomlida storm efter storm utan att sjunka.

Du vill också ha en vass kniv med rundad spets i gummmiflotten för att minska risken att råka sticka hål i väven.

4: Ha livbåten packad med allt du kommer att behöva redan innan. Du kommer inte att hinna plocka på dig saker när båten sjunker. Vad du råkar få med dig från båten är ren tur, båda böckerna skildrade detta. Men stanna efter att båten sjönk och plocka allt som flyter.

5: Läs igenom överlevnadshandboken i förväg, och analysera den så att den säger sådant som du behöver veta och inte bara säger vad du bör göra. Båda författarna berättade hur värdelösa deras manualer var, fulla med klyschor men magra på användbar informtion.

6: Ha navigationsutrustning i livbåten. Lär dig i förväg hur den fungerar. Detta är nödvädigt för att fatta rätt beslut, men också för att överleva mentalt, man behöver veta hur långt man har kvar.

7: Din båt är ett ekosystem. Även fiskar vill ha en fast punkt i tillvaron, och du kommer i princip att vara en flytande ö. Detta innebär flera saker. Fiskar kommer att buffa på undersidan av en gummiflotte vilket kommer att sabba din sömn. Där kommer att finnas hajar (alla vatten du inte fryser ihjäl i har hajar). Där kommer att finnas fisk du kan leva av. Både Callahan och Robertssons levde uteslutande av en animalisk diet, rakt ur havet. Djurlivet ger dig också något att sysselsätta dig med.

8: Ha med en kompetent fiskeutrustning. Spön behövs inte då fisken finns nära dig. Men du behöver grova linor då all matvärdig fisk är bra på att slita sönder tunna nylonlinor, och stora krokar. Även stålvajer som kan tåla ett haj-bett. Hajar hugger direkt på en fisk som fastnat på kroken. Harpun i kombination med uthållighetsjakt är en livräddare. En jakthake (pinne med uppåtriktad krok) funkar bra med. Robertssons fångade mycket med en sådan, Steven med harpun. Ingen av de två hade ett fiskenät, men det hade säkert varit mycket användbart.

Även sköldpaddor är mat, Robertsons hade inte överlevt utan de utrotningshotade djuren.

9: Bered dig på att äta äckliga saker. Fiskögon, fiskinälvor, rå fisk, sköldpaddsblod. Gott och näringsrikt.

10: Skit i tandborsten. Din animaliska diet visar sig vara exakt vad tänderna är gjorda för. Ingen i de båda böckerna hade minsta problem med tänderna, snarare blev de bättre under tiden till sjöss. Det är naturligt att äta kött.

11: Vatten. Båda böckerna skildrar hur de blev nojiga om vatten. Steven använde sig av soldrivna kondensatorer för att omvandla havsvatten till drickbart (saltvatten skall -med Dougals ord – betraktas som giftigt), Robertssons fångade regnvatten. Om du har utrustning för båda typerna av väder bör du kunna få i dig nog med vätska. Det första som dödar dig är om du fryser ihjäl, det andra är törst.

12: Du bajsar inte mycket. Tekniskt sett är 40 dagars fasta en vanlig religiös övning så svält är inget som dödar dig om du bara kan få ut lite fisk ur havet då och då. Men den ringa dieten kommer att lämna ändtarmen arbetslös. Veckor kan gå, Steven refererar till en bok där en annan skepssbruten inte drog ner byxorna på 70 dagar.

13: När du stöter på andra båtar är risken stor att de inte ser dig. Du bör därför ha gott om nödsignaler. Räkna på att kunna skicka 5 bloss till 5 båtar, dvs minst 25 signaslskott. En radio i båten och om möjligt en radarreflekor i masten är ännu bättre. Båtar nu för tiden har sällan utsikter på däck.